Ullakarin Nyberg är överläkare, psykiater, suicidforskare, föreläsare och författare. Hon arbetar vid Norra Stockholms psykiatri och Karolinska Institutet och är ordförande i Svenska Psykiatriska Föreningen. På PsykoterapiMässan kommer hennes föreläsning handla om en personcentrerad samtalsmetod som fokuserar på gemensam förståelse av patientens suicidalitet, hur acceptans av uppgivenhet och hopplöshet kan frigöra kraft till förändring och värdet av att skapa balans mellan svårigheter och möjligheter under samtalet.
Vi tog ett samtal med Ullakarin och pratade om utmaningar för psykoterapeuter idag. Hon berättar även vad man kan tänka på om man träffar någon som mår dåligt och hur man kan göra för att hitta balans i sitt eget liv.
Vad ska man göra om man ser att någon mår dåligt?
Man ska tänka på att det kan vara väldigt viktigt att ställa en fråga där man beskriver sin oro och visar att man är engagerad. Men man ska inte tro att bara för att man ställer frågan så är man själv skyldig att lösa den personens problem. Det är ofta det som håller oss tillbaka, vi tänker att om jag får veta då måste jag ju göra något och det hinner jag inte. Man ska våga lita på att frågan räcker långt och att lyssna på en människa som har det svårt kan hjälper väldigt långt.
Hur hittar man en balans i livet som fungerar långvarigt?
Jag tror att genom att vara medveten om saker som tillfredsställer mig sånt som får mig att känna frid och ro och glädje och harmoni. Sådana saker hittar vi ofta i vardagen. Det behöver inte vara så storslagna saker. Om man är medveten om det här så är det lättare att väva in det i sitt vardagsliv. Man kan tex varje gång man ser något vackert på en promenad på väg till jobbet, stanna en stund och reflektera över det och låtar det sjunka in så att man inte rusar förbi. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha acceptans för också det som inte känns bra. Att man vänjer sig vid att förhålla sig till vissa saker känns inte bra, och att vissa frågor saknar svar att vi inte ägnar så mycket energi åt att avlägsna sådant som skaver utan istället jobba med balans så att man uppväger sådant som skaver med sånt som ger lycka eller tillfredställelse. Just det där med vardagen, att det inte får bli för storslagna projekt. Man ska försöka hitta det här i sin vardag för då har man tid och då slipper man bli besviken och känna sig stressad av kravet att vara lycklig hela tiden.
Vad ser du som den största utmaningen för psykoterapeuter idag?
Att hinna erbjuda sina tjänster till så många människor som möjligt. Vi har en skyldighet att tillhandahålla hjälp för så många som möjligt så jag tror vi måste jobba mycket mer med korta effektiva insatser som utgår från personens egna resurser som man kan förstärka personens egna verktyg. Det ska vara möjligt att utvärdera och använda sig av. Sen ska man vara välkommen tillbaka, men med tanke på hur det ser ut idag med så många som behöver hjälp, så kan vi inte jobba med att erbjuda vissa väldigt långa kontakter och andra ingen alls. Det blir inte en jämlik vård. Det tycker jag är en utmaning.
Varför tycker du att man ska besöka PsykoterapiMässan i höst?
Jag tycker man ska gå dit för att bli stimulerad, för att ta del av olika berättelser och den enorma kunskap som finns runt denna fantastiska området som är psykiatri och psykologi. Att få möta alla människor som brinner för att hjälpa andra. Låta sig översköljas med att det är så mycket som förenar oss det spelar inte så stor roll om vi är läkare eller psykologer eller sjuksköterska eller vilken inriktning på terapi vi har, det är så mycket som förenar oss i vår vilja att lära nytt och att hjälpa så många som möjligt. Jag tycker att det är fantastiskt varje gång man får chansen att träffa kollegor i såna här sammanhang!
Vad tror du vi kommer tycka är särskilt intressant att få höra under ditt framförande?
Jag tror att man går ifrån min föreläsning med en känsla av att det finns väldigt mycket som var och en kan göra utan att vi har specialkompetens när det gäller att förhindra självmord. Man brukar med hjälp av det jag lär ut känna sig tryggare i mötet med den som inte orkar leva så att man vågar ändra sitt arbetssätt lite grann och få nya infallsvinklar. Man ska se möjlighet istället för svårigheter och kanske också att man brukar gå därifrån och förstå att vi måste jobba med liv, inte med död. Måste hjälpa våra patienter att hitta tillbaka till ett liv som man orkar leva.
Ullakarins föreläsning, 2D – ”Du berättar en historia, och jag lyssnar” – om mötet med den som inte orkar leva kan du läsa mer om här