Nadja Karlsson, transperson och föreläsare kommer till PsykoterapiMässan för att föreläsa om könsnormer utifrån en transpersons perspektiv. Vi passade på att ställa några frågor inför hennes medverkan.

Vad kommer vi få höra under ditt framförande på PsykoterapiMässan?
Jag kommer att prata ur ett perspektiv att vara en transperson, hur man tänker men också hur man blir bemött i samhället, så det är ett väldigt aktuellt ämne. Jag har valt att stå lite vid sidan om och se absurditeten, hur man som transperson kan bemötas av samhällets normer. Blir en mer åskådning av hela vårt samhälle när man är på detta sättet.

Vad var det som till slut fick dig att komma ut som transperson?
Jag har vetat hela mitt liv. Mitt första minne är att jag är transperson. Jag är född 1964 och då fanns ingen information om transpersoner så det gick inte att komma ut. Jag försökte en gång men förstod direkt att det inte kommer att gå, det funkade inte på den tiden. Så jag försökte anpassa mig för att bli en manlig cool fotograf och gifte mig med en kvinna och tänkte att, blir jag bara riktigt kär så kommer jag att lyckas med det här och hålla borta den hemliga sidan jag hade. Men det går inte, man mår inte bra. Jag var runt 40 år när min pappa dog och när jag såg honom dö så förstod jag ju att jag också någon gång kommer dö och då tänkte jag att jag inte kan ljuga ett helt liv. Jag klarade inte av att leva på det viset. Det blev ett stort byte i livet. Det var mycket som hände just under denna tiden som resulterade i att jag kom ut just då, jag var i ett läge i livet som gjorde det möjligt.

Har beslutet att komma ut påverkat dig på något negativt sätt?
Jag var ju frilansare på den tiden och fick kicken från vissa jobb som inte ville röra vid mig, men jag var i en position vid den tiden i mitt liv så att jag kunde på något sätt använda min position. Jag var 40 år och hade den självkänsla och självförtroendet som en ung person kanske inte har. Men visst är det negativt, jag gick från att vara 40-årig man och var aldrig rädd för något, som 40-årig transperson fick jag tänka nytt i livet och jag kan bli väldigt dåligt bemött som transperson. Jag har haft tur att inte råkat ut för något större övergrepp men det är nog lite tur, att man bor på rätt ställe i stan, att man har tur helt enkelt.

Fick du hjälp via några samtal? Vad gav dem dig?
Ja, jag gick upp till RFSL:s kurator när jag tog mina första steg och det var då jag flyttade från min dåvarande fru. Jag gick upp i skakande förtvivlan till kuratorn och fick mycket bra hjälp! Hon hjälpte mig att sakta acceptera vem man är och det tar lite tid då man mått dåligt så länge. Jag är nu klassad som transsexuell. Då gick jag på utredning i nästan ett år. Det är lite komiskt för jag gick för att bli utredd, dem har verkligen ens liv i ens hand. Dem bestämmer om man ska gå vidare och bli utredd och till slut så skrev dem på det och 14 dagar senare ringde dem och sa att: vi är inte så bra på detta så kan du komma och föreläsa för oss? Det är bättre nu men det säger lite om hur man sett på transpersoner. Man hade inte låtit någon operera oss för blindtarmen och sedan låtit oss berätta hur man ska göra. Det har inte riktigt funnits någon kunskap och det var ju jättebra att de ringde upp och ville ha mer kunskap men samtidigt är det ett ganska absurt samhälle som sätter makten över oss på det viset. Som heteronormativ man utsätts man nästa aldrig för sådant. Som transsexuellt förstår jag kvinnor bättre nu och också normaliteter, jag förstår deras utsatthet mer nu än då som Stefan, som jag hette då, han var en rätt vänstervriden kille men han förstod inte så mycket hurdant det var. Det är en nyttig resa. Jag jobbade på ett mångkulturellt center i Fittja första året, jag var ute och hade guidade visningar och ibland säger jag på skoj att alla män egentligen skulle behöva ställa sig i klänning på Fittjas tunnelbanestation. Det hade varit rätt bra för samhället.

Varför tycker du att man ska besöka PsykoterapiMässan 2018?
Alla skulle behöva upptäcka sig på insidan och detta är ett utmärkt tillfälle. Jag tror att alla har ett behov att lära känna sig själva och dem som jobbar med vårt inre.

Nadjas föreläsning; 5B: Mittemellanperspektivet – en resa bland könsnormernas trånga och falska påståenden

Åsa Nilsonne är läkaren som tyckte att känslor och handlingar var mer intressanta än eksem och ryggont och som därför blev psykiater, som blev rädd för psykofarmaka som därför blev psykoterapeut. Nu är hon aktuell med ”Processen”, en bok om professionell utveckling och professionellt ansvar.

Vi ställde ett par frågor till Åsa inför hennes föreläsning, Psykiatern som blev rädd för psykofarmaka, på PsykoterapiMässan 2018.

Varför skrivs det ut så mycket psykofarmaka istället för att gå till grunden med vad som är problemet?
Jag tror att det är en kombination av många faktorer, dels vill många ha psykofarmaka, de hoppas att medicinering ska få dem att må bättre, eller hjälpa dem att lösa svåra livsproblem. En annan anledning är bristen på kvalificerad psykoterapeutisk hjälp, läkaren skriver ut farmaka därför att det är det enda hen kan erbjuda, även om hen hade föredragit att skriva en remiss till en psykoterapeut. Drivande i utvecklingen är även läkemedelsindustrins mycket påkostade marknadsföring. Vi ska inte glömma att psykofarmaka ibland är den bästa behandlingen, det gäller att förstå när det är lämpligt med mediciner, och när man bör låta bli.

Borde man alltid testa terapi innan medicinering?
Nej, jag tycker man ska börja med det man tror mest på, en påtvingad behandling blir sällan effektiv. Jag tycker att vi bör eftersträva ett fritt val vad det gäller behandlingsmetoder.  Det är en stor och viktig uppgift att se till att det finnas alternativ till medicinering, särskilt för barn och ungdomar. När man fattar ett behandlingsbeslut ska det bygga på människans behov, inte på det politikerstyrda utbudet.

Vad ser du som den största utmaningen för psykoterapeuter idag?
Två saker. Det ena är att bli bättre på att förstå hur kroppen fungerar. Som psykoterapeut har man stor nytta av att förstå vilka delar av hjärnan som aktiveras när vi exempelvis bromsar impulser, eller hanterar våra minnen. Att arbeta integrativt utifrån ett neuropsykiatriskt perspektiv är en stor utmaning, kunskapen ökar explosionsartat, och vi behöver hänga med.

Den andra stora utmaningen är att inte blir politisk i bemärkelsen att inte låsa in sig i en terapimetod och sedan bestämma sig för att den egna metoden är den bästa. Vi behöver alla försöka förstå vad som är verksamt även i andra arbetssätt.  Om vi öppnar oss för att lyssna på andra gynnas både den personliga professionella utvecklingen och metodutvecklingar inom psykiatrin. Det är en utmaning att våga se svagheterna i sina egna metoder och styrkorna i andras, att försöka vara ödmjuk.

Varför tycker du att man ska besöka PsykoterapiMässan i höst?
Vi har ett gigantiskt problem med att människor i vårt samhälle lider. Psykoterapin är ett sätt att minska lidandet, och det måste vara är en samhällsangelägenhet av högst vikt! Vi måste ta både ungdomars och vuxna människors psykiska ohälsa på allvar. Där har psykoterapin en viktig roll. På PsykoterapiMässan kan vi lära oss nytt, och dela med oss av våra kunskaper.

Åsas föreläsning: 5D – Psykiatern som blev rädd för psykofarmaka

Hon medverkar även i paneldebatten: 2A – Paneldiskussion: Äldre terapeuter möter yngre -balansen mellan att bevara och förändra -skillnader mellan förr och nu

Anna Norlén är leg psykolog och leg psykoterapeut med mångårig erfarenhet av stöd och behandling av barn och unga som utsatts för våld i olika former. Nu är Anna verksamhetschef och rektor vid Ericastiftelsen i Stockholm. Tidigare var hon enhetschef för BUP Traumaenhet i Stockholm och verksamhetschef för Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer.

På PsykoterapiMässan kommer hon och föreläser om hur lek kan användas som en väg till förändring och vara ett verktyg i kommunikation och betydelse för utveckling av psykisk hälsa och välbefinnande.

Vi ställde några frågor till Anna inför hennes medverkan!

Vad ser du som den största utmaningen för psykoterapeuter idag?
Att förhålla sig på ett sansat och praktiskt tillämpbart sätt i diskussionen om evidens för olika behandlingsmodeller.

Kan du ge ett praktiskt exempel på hur lek kan användas som en väg till förändring och vara ett verktyg i kommunikation?
Man kan använda material som olika leksaker, bilder och ritmaterial som ett sätt att stödja och stimulera kommunikation, t ex om hur man känner sig eller vad man vill förändra. Det är ett sätt att på ett kreativt och lekfullt sätt stödja kommunikation som passar i princip alla åldrar. Inte bara barn och unga. Jag möter många föräldrar som också kan behöva den typen av stöd för att på ett nyanserat sätt uttrycka ”Hur blir det här för mig, hur tänker jag, hur känner jag? ” Särskilt användbart är det om det gäller sånt som man inte har pratat om förut eller sånt som är väldigt svårt. Då kan det vara krångligt att hitta bra ord men man kanske kan börja med att visa. Det blir som en utgångspunkt för att prata vidare.

Varför tycker du att man ska besöka PsykoterapiMässan i höst?
Jag tycker att det är ett bra tillfälle att få en överblick över strömmingar i branschen och tillgång till ny kunskap och inspiration.

Vad tror du vi kommer tycka är särskilt intressant att få höra under ditt framförande?
Jag hoppas att det bidrar till en ny syn på och kanske uppgradering av vad lek och lekfullhet kan betyda för människor i olika åldrar och i en behandling.

Annas föreläsningspass på PsykoterapiMässan; 3B – Lek och psykisk hälsa – hänger det ihop?